Jag kan inte riktigt sortera i vilken ordning allting har hänt eller om det ens var verkliga minnen. Jag var alltid osams med mig själv, hur skulle jag då kunna stanna för en längre tid? Det är frustrerande att se tillbaka. Jag hade så många gånger önskat att jag bara hade ignorerat honom. Jag hade kunnat titta åt en annat håll, kunnat gå min väg eller bara säga åt honom att dra åt helvete. Där och då. Och sluppit anstränga mig mer. Om vi hade vetat från första början hur olika vi är skulle vi nog aldrig ens försökt. Då hade vi skrattat åt tanken. Han var exakt den där sortens människa som jag älskade att hata.

Nu funderar jag över vad det var som fick mig att stanna, att falla så hårt som jag föll. Har det här varit värt att kämpa eller hoppas för? Varför startade jag om mitt liv för hans skull?